Sverker Klintenberg

Man har varit på kommunfullmäktige och bevittna di folkvaldas krumsprång, jajamensan! Debattens vågor gick som vanligt höga och man kan inte annat än imponeras av den kvickhet med vilken många av debattörerna snärjer sina motståndare. Detta är underhållning och allvar på en gång, "in real life". Stundom diskuterades stora frågor, stundom diskuterades vad som för den otränade kunde upplevas som mindre viktiga frågor. Dock är det inte sällan som man i debatten kring oväsentligheter kan skönja de mest intressanta ideologiska resonemangen. Låt mig ta följande exempel.

Eva Bergenståhle (S) ställer en "enkel fråga" till BUN:s ordförande Lisa Flinth (fp).Budskapet är "Ska alla med?" Det hela går ut på att frågeställaren är upprörd över det människoförakt som treklövern visar genom att låta skolan skicka ut meddelande till föräldrarna att de bör ordna med skridskor till sina barn så att de kan deltaga i den kostnadsfria skridskoåkningen som äger rum på skoltid.

Nu undrar du kanske var själva mänskoföraktet sitter? Jo, enligt frågeställaren pekar treklövern genom detta agerande finger åt barn från mindre bemedlade familjer, de som inte har råd att förse sina barn med skridskor.

Att skolan erbjuder låneskridskor till dem som inte har egna och att de till och med erbjuder alternativ aktivitet till de barn som inte kan eller vill vara med på skridskoåkningen är detaljer som inte berör fru Bergenstråhle.

Debatten blir tidvis riktigt underhållande. På frågan om hur treklövern kan tillåta denna krassa människosyn svarar Lisa att hon tycker att det är bra att barnen har möjlighet att gratis åka skridskor på skoltid. Det är väl inte märkvärdigare än att barnet har gymnastikskor på gymnastiklektionerna och badbyxor på simundervisningen?

- Att blanda samman badbyxor och skridskor är absurt genmälde Eva omedelbart, nu med blossande röda kinder.

Här måste man, om än motvilligt ge socialdemokratin rätt. Att blanda samman badbyxor och skridskor är absurt, det vet alla som äntrat en simhall iförd endast skridskor!

- Skridskor kostar minsann flera hundra och en baddräkt kan man få för en femtiolapp deklarerade fru Bergenstråhle frankt.

Denna utsago fick underteckna att av förvåning höja en smula på ögonbrynet. Min mellandotter Agnes tillkännagav nämligen helt nyligen att hon var i behov av finansiellt stöd för inköp av en bikini. Man vill ju inte verka småsnål när ens telningar ber snällt så jag överräckte en hel hundrakronorssedel till min dotter, klappade henne på huvudet och sa:

- Här har du en peng min lilla vän. Köp dig en fin bikini, och du... behåll det som blir över så kan du fika med dina kompisar.

- Paaaapa, en hundring!? En bikini kostar minst 500 spänn!

Därefter följde långa utläggningar över hur så lite tyg kunde kosta så mycket och naturligtvis föll jag till sist för det bombardemang av goda argument som jag exponerades för och stal så mitt slitna läder på ytterligare fyra hundringar som överräcktes till dottern under förmaningar om att vara rädd om pengarna.

Nåväl tillbaka till skridskorna i fullmäktige, vari mynnade debatten ut? Ja, inte vet jag men efter att de övriga ledamöterna under en längre tid signalerat "time out" genom att ömsom titta i taket och ömsom titta på klockan, fann kombattanterna för gott att tillfälligt upphöra med vapenskramlet och upplåta debattarenan åt andra och kanske för kommuninvånarna viktigare frågor.

Dock blir man lite nyfiken på hur Eva Bergenstråhle hade tänkt lösa problemet?

- Förbjuda skridskoåkning på skoltid?

- Förbjuda eleverna att ha egna skridskor?

- Tvinga alla att bära kommunala skridskor?

- Köpa likadana skridskor åt alla?

Nåja under tiden som Eva Bergenstråhle och socialdemokraterna funderar på denna ideologiska kärnkraftsfråga önskar jag alla skolbarnen lycka till på skridskoisen, antingen de nu har egna eller lånade utensilier!

I långliga tider har rikets säkerhet vilat i trygga händer. Ett större antal käcka artillerister, däribland undertecknad, har sedan 80-talet hållit den dolske ryssen stången medelst rikliga mängder av kanoner och krut. Di tunga pjäserna har baxats runt i vårt vackra land och snart sagt varje skjutfällt i södra och mellersta Sverige har vi pepprat med lösplugg och granater i form av betongklumpar. Helt klart kämpade vi med framgång och vi måtte ha satt skräck i lede Fi med våra övningar eftersom han fann för gott att låta Sverige och svenskarna vara ifred.

Så hände det sig en morgon härförleden att det återigen kom ett brunt kuvert från konungen märkt "Militärpost". Med eftertanke vägde jag kuvertet i handen och spekulerade att kort tag vad det kunde innehålla för budskap. Var det ny övning? Efterfrågades mina specialistkunskaper i sprängteknik? Vad för typ av uppdrag var det som väntade? Med beslutsamhet slet jag upp kuvertet och läste med stigande förvåning innehållet, där stod:

- Försvarsmakten tackar för dina insatser i försvaret och meddelar härmed att du inte längre är krigsplacerad.

Därefter följde en del formuleringar där man i svepande och urskuldande ordalag framhärdade med att livet inte behöver vara slut bara för att man blivit pensionerad från försvaret. Här framhölls hemvärnet och civilförsvaret som tänkbara alternativ. Allt sedan dess har det inom mig molat en oro för rikets säkerhet. Klarar verkligen dagens ungdom av den svåra uppgiften nu när det "tunga artilleriet" är pensionerat?

Nåja nu verkar det som att ordningen håller på att återställas. Äldsta dottern Ellen har varit och mönstrat och idag fått besked om att hon är antagen som dragon vid livgardet och den beridna högvakten. Bra jobbat Ellen! Far lovar att ansluta sig till första ledet av fotograferande japaner och flaggviftande royalister. Äntligen kan man sova lugnt om natten igen!

Förresten, är det någon som vet vad "det där är min dotter" heter på japanska?

Klicka här för att se dragonernas ståtliga entre på slottet.

I dagens Landskronaposten kan man läsa nedanstående frågeställning. Lite härlig "Landskronapesimism" piggar alltid upp i höstmörkret. Mer än var annan tycker att det bästa vore att riva stan, skjuta befolkningen och skyffla igen klabbet! Kommunen, region Skåne och staten satsar flera hundra miljoner på vår stads utveckling men Landskronaborna tycker att det är meningslöst. Ingen falsk optimism här inte!

Hörde på P1 här om dagen att alla kurvor pekar uppåt för Landskrona! Sicket snack! Vi vet ju att allt är skit och att det är åt helvete med hela samhället!. Vaför anstränga sig? Varje dag är ju ändå bara en bit av resan mot döden!

Av min gode vän och skånske kamrat Thomas fick jag idag nedanstående text. Stämmer rätt bra faktisk...

Skåningen är inte som andra.

Framförallt är han vacker.

Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller mdelpadingens kutryggiga dolskhet.

Nej skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

Ändå - allra vackrast är han inuti.

Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.

Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.

Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de. Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen både lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar som alla varit på karelska näset ett tag, där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd.

Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta.

Alltså väcktes den sovande. Hur var det på karelska näset, den gången? undrade vännerna.

Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa han:

- Jo, där va hitt.

Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.

Sådan är skåningen.

Han bävar inte för att vara med där det är hitt.

Till sist...
Heja Skåne, keep up the good work!