Sverker Klintenberg

ICA har inte bara problem med märkningen av köttfärs utan även med ursprungsmärkningen av mejeriprodukter. Såg denna ganska roliga hyllkantsmärkning idag när vi var och handlade. Har svårt att tro att Skånetrafiken har gett sig in i mejeribranschen!? Gräddfill för bussar har man ju i och för sig hört talas om, men det är väl något helt annat, eller...?

Man har varit på kommunfullmäktige och bevittna di folkvaldas krumsprång, jajamensan! Debattens vågor gick som vanligt höga och man kan inte annat än imponeras av den kvickhet med vilken många av debattörerna snärjer sina motståndare. Detta är underhållning och allvar på en gång, "in real life". Stundom diskuterades stora frågor, stundom diskuterades vad som för den otränade kunde upplevas som mindre viktiga frågor. Dock är det inte sällan som man i debatten kring oväsentligheter kan skönja de mest intressanta ideologiska resonemangen. Låt mig ta följande exempel.

Eva Bergenståhle (S) ställer en "enkel fråga" till BUN:s ordförande Lisa Flinth (fp).Budskapet är "Ska alla med?" Det hela går ut på att frågeställaren är upprörd över det människoförakt som treklövern visar genom att låta skolan skicka ut meddelande till föräldrarna att de bör ordna med skridskor till sina barn så att de kan deltaga i den kostnadsfria skridskoåkningen som äger rum på skoltid.

Nu undrar du kanske var själva mänskoföraktet sitter? Jo, enligt frågeställaren pekar treklövern genom detta agerande finger åt barn från mindre bemedlade familjer, de som inte har råd att förse sina barn med skridskor.

Att skolan erbjuder låneskridskor till dem som inte har egna och att de till och med erbjuder alternativ aktivitet till de barn som inte kan eller vill vara med på skridskoåkningen är detaljer som inte berör fru Bergenstråhle.

Debatten blir tidvis riktigt underhållande. På frågan om hur treklövern kan tillåta denna krassa människosyn svarar Lisa att hon tycker att det är bra att barnen har möjlighet att gratis åka skridskor på skoltid. Det är väl inte märkvärdigare än att barnet har gymnastikskor på gymnastiklektionerna och badbyxor på simundervisningen?

- Att blanda samman badbyxor och skridskor är absurt genmälde Eva omedelbart, nu med blossande röda kinder.

Här måste man, om än motvilligt ge socialdemokratin rätt. Att blanda samman badbyxor och skridskor är absurt, det vet alla som äntrat en simhall iförd endast skridskor!

- Skridskor kostar minsann flera hundra och en baddräkt kan man få för en femtiolapp deklarerade fru Bergenstråhle frankt.

Denna utsago fick underteckna att av förvåning höja en smula på ögonbrynet. Min mellandotter Agnes tillkännagav nämligen helt nyligen att hon var i behov av finansiellt stöd för inköp av en bikini. Man vill ju inte verka småsnål när ens telningar ber snällt så jag överräckte en hel hundrakronorssedel till min dotter, klappade henne på huvudet och sa:

- Här har du en peng min lilla vän. Köp dig en fin bikini, och du... behåll det som blir över så kan du fika med dina kompisar.

- Paaaapa, en hundring!? En bikini kostar minst 500 spänn!

Därefter följde långa utläggningar över hur så lite tyg kunde kosta så mycket och naturligtvis föll jag till sist för det bombardemang av goda argument som jag exponerades för och stal så mitt slitna läder på ytterligare fyra hundringar som överräcktes till dottern under förmaningar om att vara rädd om pengarna.

Nåväl tillbaka till skridskorna i fullmäktige, vari mynnade debatten ut? Ja, inte vet jag men efter att de övriga ledamöterna under en längre tid signalerat "time out" genom att ömsom titta i taket och ömsom titta på klockan, fann kombattanterna för gott att tillfälligt upphöra med vapenskramlet och upplåta debattarenan åt andra och kanske för kommuninvånarna viktigare frågor.

Dock blir man lite nyfiken på hur Eva Bergenstråhle hade tänkt lösa problemet?

- Förbjuda skridskoåkning på skoltid?

- Förbjuda eleverna att ha egna skridskor?

- Tvinga alla att bära kommunala skridskor?

- Köpa likadana skridskor åt alla?

Nåja under tiden som Eva Bergenstråhle och socialdemokraterna funderar på denna ideologiska kärnkraftsfråga önskar jag alla skolbarnen lycka till på skridskoisen, antingen de nu har egna eller lånade utensilier!

I långliga tider har rikets säkerhet vilat i trygga händer. Ett större antal käcka artillerister, däribland undertecknad, har sedan 80-talet hållit den dolske ryssen stången medelst rikliga mängder av kanoner och krut. Di tunga pjäserna har baxats runt i vårt vackra land och snart sagt varje skjutfällt i södra och mellersta Sverige har vi pepprat med lösplugg och granater i form av betongklumpar. Helt klart kämpade vi med framgång och vi måtte ha satt skräck i lede Fi med våra övningar eftersom han fann för gott att låta Sverige och svenskarna vara ifred.

Så hände det sig en morgon härförleden att det återigen kom ett brunt kuvert från konungen märkt "Militärpost". Med eftertanke vägde jag kuvertet i handen och spekulerade att kort tag vad det kunde innehålla för budskap. Var det ny övning? Efterfrågades mina specialistkunskaper i sprängteknik? Vad för typ av uppdrag var det som väntade? Med beslutsamhet slet jag upp kuvertet och läste med stigande förvåning innehållet, där stod:

- Försvarsmakten tackar för dina insatser i försvaret och meddelar härmed att du inte längre är krigsplacerad.

Därefter följde en del formuleringar där man i svepande och urskuldande ordalag framhärdade med att livet inte behöver vara slut bara för att man blivit pensionerad från försvaret. Här framhölls hemvärnet och civilförsvaret som tänkbara alternativ. Allt sedan dess har det inom mig molat en oro för rikets säkerhet. Klarar verkligen dagens ungdom av den svåra uppgiften nu när det "tunga artilleriet" är pensionerat?

Nåja nu verkar det som att ordningen håller på att återställas. Äldsta dottern Ellen har varit och mönstrat och idag fått besked om att hon är antagen som dragon vid livgardet och den beridna högvakten. Bra jobbat Ellen! Far lovar att ansluta sig till första ledet av fotograferande japaner och flaggviftande royalister. Äntligen kan man sova lugnt om natten igen!

Förresten, är det någon som vet vad "det där är min dotter" heter på japanska?

Klicka här för att se dragonernas ståtliga entre på slottet.

I dagens Landskronaposten kan man läsa nedanstående frågeställning. Lite härlig "Landskronapesimism" piggar alltid upp i höstmörkret. Mer än var annan tycker att det bästa vore att riva stan, skjuta befolkningen och skyffla igen klabbet! Kommunen, region Skåne och staten satsar flera hundra miljoner på vår stads utveckling men Landskronaborna tycker att det är meningslöst. Ingen falsk optimism här inte!

Hörde på P1 här om dagen att alla kurvor pekar uppåt för Landskrona! Sicket snack! Vi vet ju att allt är skit och att det är åt helvete med hela samhället!. Vaför anstränga sig? Varje dag är ju ändå bara en bit av resan mot döden!

Av min gode vän och skånske kamrat Thomas fick jag idag nedanstående text. Stämmer rätt bra faktisk...

Skåningen är inte som andra.

Framförallt är han vacker.

Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller mdelpadingens kutryggiga dolskhet.

Nej skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

Ändå - allra vackrast är han inuti.

Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.

Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.

Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de. Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen både lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar som alla varit på karelska näset ett tag, där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd.

Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta.

Alltså väcktes den sovande. Hur var det på karelska näset, den gången? undrade vännerna.

Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa han:

- Jo, där va hitt.

Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.

Sådan är skåningen.

Han bävar inte för att vara med där det är hitt.

Till sist...
Heja Skåne, keep up the good work!

Varje dag cyklar jag de knappa 3 kilometrarna från hemmet på Storgatan, tvärs genom vår lilla stad, till jobbet på Järvgatan. Här om morgonen slog det mig att det förmodligen är få personer som har en så vacker resa till sitt arbete. Exempelvis passerar jag inte mindre än sju fontäner.

Här om dagen var jag lite tidigt ute så jag tog mig för att stanna och fotografera alla fontäner som jag cyklade förbi. Neda ser ni resultatet.


Den ståtliga fontänen på stadshuskajen.


Västanvind på Rådhustorget, även den mycket ståtlig.


Fontänen utanför stadsbiblioteket. En fin fontän med det fantastiskt vackra stadsbiblioteket som fond.


33-lågor, egentligen vakrare på kvällen så här kommer en bild till


Utsedd till Sveriges vackraste rondell.


Gjörloffsdammen


Sankt Olovs sjö, fågelparadis med stor fontän. 


Del av fontänen utanför det nya stationshuset.

Nedan kommer två fontäner till, de ligger visserligen inte utefter vägen till jobbet, men de är vackra så de får vara med i denna lilla sammanställning ändå!

Fontänen vid gamla stationshuset.


Fontänen i teaterparken.

Nästa morgon vaknar mannen tidigt. Han går ut på gatan för att hämta tidningen. Kisande spejar han ner mot hamnen. Gråen och Vindöns möllor villar lojt i morgondiset. Nu är det bara en kort stund kvar av mannens gamla liv.  Om en liten stund ska han sjunka ner vid köksbordet (en aning stel i kroppen). Han ska slå upp en kopp kaffe och dagens tidning. Kort därefter ska han mötas av de braskande rubrikerna:

På bilden i tidningen ska han se en något satt man. En man med kortbyxor och nedhasade strumpor. Snart inser mannen att bilden föreställer honom själv. Han grips av en overklig känsla, hur är detta möjligt? Vad kommer att hända nu?

När vi flyttade in i vårt hus för två år sedan så var detta försett med en kyl och frys av senaste snitt och modell. Det är två imponerande pjäser som klarar av det mesta, exempelvis kan de hålla matvaror kalla. De är också försedda med digitala displayer som i varje ögonblick talar om hur kallt det är inuti skåpen just nu, ifall man skulle undra alltså. En annan finess är att om man skulle glömma dörren till frysen på vid gavel så ljuder en summer och en varningslampa blinkar. Äntligen har Electrolux ingenjörer löst problemet med alla kyl- och frysdörrar som står vidöppna i vårt land, tack för det. Ytterligare en oumbärlig detalj är att skåpen har en speciell funktion som kallas "smart cooler". Det innebär att man inte behöver frosta av skåpen, i varje fall inte om man kan leva med en del is- och snöbildning inuti dem. De är också mycket energisnåla, ja faktiskt så snåla att man nu med gott samvete kan kyla maten till 5 grader istället för de 8 grader som gällde tills man uppfann de nya och bränslesnåla skåpen. Visserligen blir nu elförbrukningen något högre än med de gamla skåpen men maten blir i gengäld 3 grader kallare och det ska icke föraktas.

Här om morgonen när jag gick ner i köket för att hälla upp ett glas 5 gradig apelsinjuice så upptäckte jag att lampan i skåpet blinkade. Eftersom jag är en händig man så gick jag genast till förrådet och hämtade en ny lampa, lika bra att få det fixat direkt tänkte jag. Så lätt var det nu emellertid icke. Electrolux ingenjörer har ju naturligtvis försett skåpet med en speciell typ av lampa som garanterat inget hushåll har hemma. Nåja jag struntade i att byta lampa och tänkte att jag för fixa detta imorgon istället. Totte och jag släpade oss upp till sängen igen för att sova ytterligare någon timma. På väg från skåpet registrerade mitt undermedvetna att skåpet klickade i samma takt som lampan tidigare hade blinkat. Jag somnade om.

Morgonen randas, ner i köket för att göra i ordning frukost, kylskåpet är nu dött. Di flotta digitala displayerna har slocknat, innanmätet är i princip lika varmt som vårt sommarvarma hus. Jag dricker ett glas ljummen fil och efter samråd men frugan kommer vi överens om att hon ska kontakta kylskåpsbutiken för att få en lösning på problemet. Nu är det emellertid så att de som säljer kylskåp inte är intresserade av att laga desamma. Istället hänvisar de till en annan firma som är specialiserade på att laga trilskande kylskåp. Eva ringer dit och får direkt beskedet att det är "kortet som lagt av". Ett nytt kort måste på plats och bara några dagar senare dyker reparatören upp och byter hela elektronikenheten i vårt endast tre år gamla kylskåp. Delen med arbete och resa kostar ungefär hälften så mycket som hela skåpet gjorde när det var nytt. Självklart gäller inga garantier eller försäkringar eftersom skåpet är så gammalt, det är bara att bita i det sura äpplet och betala. Nu fungerar dock skåpet och jag kan återigen sitta vid köksbordet och via de digitala displayerna övervaka hur kallt det ät inuti skåpet, det är 5 grader. Är det inte fantastiskt vad utvecklingen går framåt! Tänk för 15 år sedan, då fick man gissa hur kallt det var i skåpet, eller så fick man köpa en liten kylskåpstermometer på konsum för att få reda på hur kallt det var. Vidare fick man öppna skåpet och vrida på ett vred för att justera temperaturen. Idag kan man göra det lätt och elegant via tastaturet på kylskåpets framsida. Det kallar jag produktutveckling! Att det sedan inte håller och inte går att laga det är en bisak i sammanhanget.

-          Styrkortet hade pajjat?

-          Nej, inte alls.

-          Indikatorn till centruminsprutningens digitala moderkort var havererat?

-          Nej, inte det heller.

-          Den automatiska tommgångsfluxatorn indikerade kolik i lambdasonden?

-          Icke.

-           berätta då, berätta, vad hände?

Jo, jag lade startsnöret några varv kring svänghjulet (någon automatik finns inte, de engelska ingenjörerna tyckte att det bara var en onödig detalj, ytterligare en sak som kunde gå sönder) och så drar jag...host...host...

Jag upprepar proceduren och pang, så tänder den och snurrar igång, lika snällt som när den var ny en gång på 50-talet. Totte och jag tittar förvånat på varandra och sedan på den intensivt knattrande båtmotorn. Den gick igång, efter 50 år! Tänk ändå om British Seagull hade byggt kylskåp också?

Häromdagen låg det en hälsning från "elmaffian" i vår postlåda. Vanligtvis brukar dessa förhatliga försändelser innehålla en brysk uppmaning att skyndsamt leverera in ett rundligt tilltaget fyrsiffrigt belopp för att elleveranserna ska fortgå. Denna gång hade man dock spottat upp sig avsevärt. Då jag, något darrande på manschetten öppnade det med fönster försedda kuvertet kunde jag konstatera att denna gång gjorde maffian anspråk på ett femsiffrigt belopp! Alla åtaganden var nogsamt redovisade i inte mindre än 61 fullständigt obegripliga poster! Det måste betraktas som en bedrift att redovisa 3 månaders leverans av hushållsel i 61 poster. Efter ett antal försökt att utreda var felet fanns fann jag för gott att kontakta energibolagets kundtjänst. Följande dialog utspelar sig.

- Hej jag heter Sverker och jag har fått en felaktig elfaktura.
- Nja det verkar inte vara något fel på den.
- Jo det måste det vara, inte har jag väl förbrukat el för nästan 11.000 kronor på tre månader?
- Nej det är korrekt men detta är en avstämningsfaktura.
- Aha, men jag tycker ändå att elen verkar vara väl dyr.
- Ja men du kan ju alltid teckna ett avtal.
- jasså ett avtal, är det inte det vi har?
- Jo men det du har är ett dåligt avtal.
- Okey, jag förstår, jag kan alltså teckna ett bättre avtal för leverans av samma tjänst?
- Ja visst kan du det.
- Vad har du att föreslå?
- jaa vi har "lilla familje-tillsvidare-paketet" på tre år. Eller så har vi "stora-exekutive-delivery-paketet", eller varför inte "multi deliverypaketet"? Då får du också gratis försäkring till din hund (Totte, som sov under skrivbordet lyfte här på ena ögonlocket, men när han insåg att det varken var fråga om någon tik eller något ätbart så somnade han om), en eltandborste och ett exklusivt kryddställ i äkta mahognyimitation!
- Stopp ett tag, ni verkar ha många fina paket men jag är bara intresserad av att få el levererat så billigt som möjligt. Vad är det billigaste ni har?
- Aha du vill ha billig el, då ska du välja ett tillsvidare avtal, då betalar du 28 öre för elen.
- Men jag har ett tillsvidareavtal men jag betalar ju nästan det dubbla!
- Ja visst har du ett tillsvidare avtal men du har inte valt det, därför får du betala mer!?
- Nu fattar jag inget?
- Jo, om du gör ett aktivt val så får du billigare el.
- Det var konstigt, jag har el på tillsvidareavtal men om jag väljer tillsvidareavtal så halveras priset?
- Ja så är det!
- Du menar alltså att jag kan välja mellan att få elen levererat till ett högt pris eller ett lågt pris!
- Jaa men du måste välja.
- Okey, om jag väljer det billiga priset måste jag då binda upp mig i ett flerårigt avtal?
- Nej, avtalet gäller tills du säger upp det.
- Du, då tar jag det billiga priset!
- Visst det går bra då skickar jag avtal och lite information* till dig så du kan fundera.
- Fundera? Nej det behövs inte, kan vi inte bara bestämma här och nu att jag vill ha billig el?
- Jo visst det går bra, då noterar jag att du vill ha billig el från och med den 1/6 (samtalet ägde rum i april).
- 1/6 varför inte från och med 1/5?
- Aha du vill ha billig el redan från den 1/5?
- ja, tack!
- Jamen då säger vi billig el från den 1/5.
- Tack för det, adjö.
- Hej, hej ha en bra dag!

Nu tror du kära läsare att jag skojar men det gör jag inte. Ovanstående är sant! Tänk om kvartersbutiken hade haft samma prispolicy. Tänk dig att du efter att ha handlat mat i en och samma butik i flera år råkar att med en uppgiven suck säga till kassörskan.

- Ojojoj vad maten har blivit dyr!
- Ja, men det beror på att du inte har valt det billiga priset!
- Vad säger du kan man välja om man vill ha det dyrt eller billigt?
- Javisst självklart.
- Då vill jag ha det billigt!
- Okey om två månader kan du handla till halva priset!
- Om två månader, varför inte nu direkt?
- Jasså du vill ha det billigt redan nu
- Ja!
- Men vill du inte fundera först?
- Nej!
- Okey de gäller halva priset från och med nu!

Min slutsats är alltså att innan avregleringen av elmarknaden fick man alltid billig el. Nu när marknadskrafterna fritt får råda så kan konsumenten själv välja om han vill ha elen billigt eller dyrt. Vad jag inte förstår är varför elbolagen har satt det höga priset som "default". Det kan väl inte vara så att de hoppas på att många i likhet med mig dröjer ganska länge med att ringa och fråga efter billigare el? Nej så dum jag är, så kan det naturligtvis inte vara. Det skulle ju kunna betraktas som rena maffiametoderna?

* Elbolaget skickade ändå en särskilt talong till mig som jag kostnadsfritt kunde returnera om jag ändå skulle ångra mig och trots allt även fortsättningsvis vill ha dyr el i stället för billig. Talongen var förvillande lik en avtalsbekräftelse. Jag var på väg att fylla i och returnera talongen när jag såg i det "finstilta" att om jag ville ha den billiga elen så skulle jag inte returnera talongen. Ett kort tag svindlade ännu en konspirationsteori i min skalle. Det kan väl inte vara så att elbolaget hoppas på att man ska missuppfatta talongen och tro att det är en avtalsbekräftelse som man ska returnera? Det skulle ju i så fall betyda att de kan fortsätta leverera el till ockerpriser, nu dessutom med kundens skriftliga godkännande! Nej, så dumt jag tänker, ingen skulle väl vara så gemen mot sina kunder. Eller??

Jag besökte glasmästaren för att få några glas till en innerdörr tillskurna. Att stiga in i hans verkstad var som att kliva in i en annan tidsålder, ett kliv flera decennier bakåt i tiden. Verkstan var tom, men efter en stund kom mäster i egen hög person. Han visade sig vara en tämligen åldrad och något krökt man. Mycket åldrad skulle man kunna säga, min gissning är att han befann sig en bra bit bortom de 80. På genuint skorrande skånska efterfrågande han mitt ärende som jag då snabbt redogjorde för.
Mäster började genast att expediera min beställning. På grund av hans ålder så gick det hela ganska sakta vilket i och för sig var trevligt eftersom vi då fick en liten pratstund. Mäster konstaterade snabbt att jag inte pratade skånska och därmed inte kunde vara från staden. Jag verifierade naturligtvis hans slutsats varpå han sporde efter vad som bragt mig till en så avlägsen plats. Jag redogjorde som alltid för att det var tjänsten som fört mig och sedermera även min familj till Skåne och Landskrona. Mäster avbröt tillfälligt sitt arbete över vilket han stod lutad och tittade klentroget på mig.

- Har du flyttat hit till Landskrona med hela familjen frivilligt!?
- Jaa visst, så är det.
- jasså jaha, och hur trivs då?

Innan jag besvarade hans fråga tänkte jag igenom mitt svar. Jag tänkte på hur det var
att bo 100 meter från havet, mitt i ett av norra Europas mest expansiva och tätbefolkade områden. Jag tänkte också på att det knappast kan finnas särskilt många städer som
har en hamn likt Landskrona. En hamn som inom en radie av 500 meter erbjuder en
livaktig kommersiell hamnverksamhet, ett varv som faktiskt bygger båtar, exklusivt boende och i mitten ett sommarstugeparadis på en ö. Jag tänkte på mina och Tottes cykelturer genom Citadellområdet, Slottsparken och vidare längs strandpromenade Linjen ut till båten i Borstahusen. Plötsligt väcktes jag ur mina tankar.


- Nå hur trivs ni då, upprepade mäster.
- Jo, vi trivs fantastiskt bra. Det är en otrolig stad ni har. Vi är oerhört tacksamma och glada att vi får bo här.



Mäster tittade häpet på mig.
- Jasså, ni trivs så bra här! Då skulle du vara med en natt på glasjouren så skull du nog inte trivas så förbaskat bra...

Mycket tid har jag lagt på att fundera över varför Landskronaborna i allmänhet och lokaltidningen Landskrona Posten i synnerhet så gärna talar illa om sin egen stad. Kanske har jag kommit på ett tänkbart svar. Det är precis som när man finner ett bra svampställe, eller när man hittar ett litet och riktigt genuint ställe utanför de stora turiststråken när man är på resa. Inte avslöjar man väl det för kreti och pleti? Nej, smultronställen vill man ha för sig själv.  Men låt dig icke lurar käre läsare, besök Landskrona och låt dig hänföras av dess fantastiska skönhet.

Välkommen till vår stad!

Det finns vanliga hus och det finns hus över vilka det vilar en förbannelse, de kallas för Comhemhus. Ett Comhemhus skiljer sig från andra hus på det sättet att man i dessa hus har installerat ett icke fungerande system för bredband, TV och telefoni.

Den 7 mars 1876 fick den store uppfinnare Alexander Graham Bell telefonen att ljuda, 150 år senare har telefonbolaget Comhem fått den att tystna igen!

Om du är på en lägenhets- eller husvisning och om du där ser det karakteristiska vägguttaget med tre hål, så dra dig genast ur affären, huset är förbannat! Korsa fingrarna bakom ryggen, spotta tre gånger över vänster axel och skynda dig ut på gatan. Har du tur så undkommer du då förbannelsen!

För min del började det för snart två år sedan. I samband med vår flytt till Skåne hamnade vi i ett Comhemhus. Föga anade vi då vad som väntade oss. Krångligheterna började genast och driftstörningar, obrukbara telefoner, sporadisk Internetanslutning och dålig TV-bild blev vardagsmat. Emellertid är det egentligen inte de tekniska problem som är det stora problemet utan det är när man ska ha hjälp att få ordning på problemen som det hela börjar på allvar. Till en början ville de inte alls hjälpa oss eftersom vi inte hade ett så kallat serviceavtal. Efter att ha suttit i oändliga telefonköer, knappat in massa olika siffror gjort diverse val i 18 olika steg så hördes faktiskt en mänsklig röst:

- Comhem jag heter Doris vad kan jag hjälpa till med?
- Jo hej, jag heter Sverker, inga av de tjänster vi köper av Er fungerar!
- Det var ju riktigt, riktigt tråkigt att höra!
- Ja det är lite jobbigt, kan du möjligen lösa det hela?
- Jag ser att ni inte har något serviceavtal så jag kan tyvärr inte det.
- Va, kan du inte hjälpa till?
- Nej, tyvärr!
- Men vad ska jag göra då, ska jag betala 500 kronor i månaden för något som inte fungerar?
- Om du hade ett serviceavtal skulle jag kunna hjälpa dig.

Sedan följde en lång och utdragen process med att skaffa ett serviceavtal, men efter mycket korrespondens med papper och avtal hit och dit samt efter att ha skyfflat in ännu mera pengar i Comhemdrakens glupska käft så var vi äntligen kvalificerade för att få hjälp. Glad i hågen och fylld av förväntan ringde jag återigen till Comhems support:

- Comhem, jag heter Ingrid, vad kan jag hjälpa till med?
- Jo hej, jag heter Sverker, inga av de tjänster vi köper av Er fungerar!
- Det var ju riktigt, riktigt tråkigt att höra!
- Ja det är lite jobbigt, kan du möjligen lösa det hela?
- Jag ser att ni har serviceavtal så visst ska jag hjälpa dig!
- Tack snälla, snälla Ingrid!
- Ingen orsak.
- Jag jobbar nära hemmet så jag kan vara hemma när som helst.
- Hurså?
- Jo, jag tänkte alltså för att släppa in er tekniker.
- Oj, nej vi skickar ingen tekniker (skratt)
- Inte, men hur ska det då gå till?
- Jo, du ska göra såhär, dra ut sladden till boxen, väntar i 20 sekunder och sätt sedan i sladden igen.
- Är det allt?
- Jajamän.
- Jaha, tack då!?
- Ingen orsak, ha en bra dag!

Efter detta så följde en tid av sporadisk funktion och många gånger gjorde jag på det sätt som Ingrid hade lärt mig. Ibland fungerade det och ibland inte. En gång någon veckar senare så var det dock helt tyst i systemet trots upprepade behandlingar med Ingrids dunderkur. Jag fick lov att ringa support igen. Efter att ha tagit mig igenom den sedvanliga proceduren, svarat rätt på alla frågor, knappat in alla koder och väntat tålmodigt i kö så var det faktiskt min tur att få pratat med supporten:

- Comhem, jag heter Svante, vad kan jag hjälpa till med?
- Jo hej, jag heter Sverker, inga av de tjänster vi köper av Er fungerar!
- Det var ju riktigt, riktigt tråkigt att höra!
- Ja det är lite jobbigt, kan du möjligen lösa det hela?
- jajamän, dra ur sladden och?
- Stopp, stopp, stopp jag har redan gjort det flera gånger.
- Jamen då ska det fungera!
- Det gör det inte!
- Det var konstigt, har du pratat med dina grannar?
- ja det händer väl, hurså?
- Jo alltså brukar de ha problem med anslutningen samtidigt som du?
- Hur i hela friden ska jag veta det?
- Ja du får gå och fråga dem!
- Kan ni inte bara skicka en tekniker?
- Nej, tyvärr.

Nu följer ytterligare en period med sporadisk funktion och varje gång det krånglade gjorde jag som support hade lärt mig och sedan gick jag och pratade med grannarna. Det visade sig dock att de inte alls hade samma problem som jag. Mycket berodde det på att det helt enkelt inte nyttjade Comhems tjänster. Det positiva i detta var dock att vi fick mycket god kontakt med våra grannar samtidigt som vi slapp att sitta inne och titta på någon av digitalkanalernas alla ändlösa såpor eller slösurfa på nätet. Den enda som fungerade klockrent i vårt abonnemang var fakturorna som alltid kom i tid, inte alltid med rätt innehåll men alltid i tid. Så här om dagen var telefonen åter tyst, nytt samtal till Supporten, nya knapptryckningar, ny telefonkö och så till sist.

- Comhem, jag heter Per, vad kan jag hjälpa till med?
- Jo hej, jag heter Sverker, inga av de tjänster vi köper av Er fungerar!
- Det var ju riktigt, riktigt tråkigt att höra.
- Ja det är tråkigt och nu vill jag ha ordning på detta!
- Inga problem, har du dragit ur sladden?
- Ja, det fungerar inte ändå, snälla kan ni inte skicka en tekniker?
- Nej, men har du pratat med grannarna?
- Ja men de använder inte era tjänster, snälla skicka en tekniker!
- Nej, först måste du kolla om de analoga kanalerna fungerar!
- ???
- Jo, gör så här?
- Vänta, jag orkar inte längre jag betalar för en tjänst som jag inte får. Jag betalar till och med extra för att få hjälp med den tjänst som jag inte får och när jag ringer till er support så ska jag felsöka systemet själv! Jag vill inte vara med längre, jag säger upp avtalet, punkt och slut!

Det är nu som jag börjar inse att Comhem inte är en tjänst utan en förbannelse. I efterhand har jag fått reda på att nästan 70% av de som sitter inne på våra slutna psykiatriska kliniker är före detta Comhemkunder! I en Comhemtelefon kan ingen höra dig skrika! Samtalet med Per utvecklar sig till en burlesk fars:

- Nja det går inte att säga upp, du har två års bindningstid och den är inte slut!
- Jasså men ni kan ju inte leverera, så vad ska jag göra?
- Kontakta Comhem Kundrelationer.
- Kundrelationer?
- Ja det är ett finare namn för reklamationer (skratt).
- OK, koppla mig till kundrelationer?!
- Det går inte.
- Varför inte det då?
- De har ingen telefon, du får skriva ett brev
- Ursäkt mig, jag har alltså ringt till telefonbolaget Comhem och du säger att er reklamationsavdelning inte har någon telefon.
- Just det.
- Är inte det lite konstigt?
- Jo, men du förstår att om de skulle ha telefon så skulle det bli långa köer där och våra kunder tycker inte om att sitta i telefonköer!

Plötsligt förstår man varför Comhem använder animerade dockor i sin reklam. Det finns helt inga levande människor som ställer upp på att förmedla deras budskap!

Återinför Televerket,  backelittelefoner med petmåj, och kommunikationsteknologi säker som ett järnspett!

Så var det dags att fira 1:a Maj. Jag tog så kepsen på huvudet och Totte i kopplet för att bege mig till rådhustorget. Där samlades folk i ganska glesa och kanske framför allt åldrade skaror under de röda fanor som lojt vajade i vårvinden. Mässingsorkestern spelade upp och di tappra började sin vandring längs stadens gator.

Väl framme i Slottsparken höll den lysande agitatorn och klasskämpen Pär Nuder ett flammande brandtal till massorna. Pär svor att med alla medel krossa kapitalet och dess bukstinna lättingar till företrädare för att därmed återställa allt till sin rätta ordning. Därefter följde applådåskor och rungande kampsång. Tyvärr stod jag lite illa till varför jag hade svårt att höra om de sjöng min favoritvers. I den händelse att det var fler än jag som hade svårt att uppfatta ordalydelsen så kommer nedan ett kort utdrag. Man kan ha viss förståelse för att vissa verser sjungs ganska tyst eller rent av utelämnas helt.?

Till krigets slaktande vi dragits

 Vi mejats ned i jämna led

 För furstars lögner har vi slagits

 Nu vill vi skapa evig fred.

 Om de oss driver, dessa kannibaler,

 mot våra grannar än en gång,

 vi skjuter våra generaler

 och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp...

Totte som tålmodigt legat vid mina fötter under hela ceremonin och intresserat följt två äldre gentlemäns försök att öka på fackförenings trovärdighet genom att med stor frenesi slå två korvliknande ballonger mot varandra, titta nu bedjande på mig. Därefter sträckte han på sig, gäspade stort, och visade på så sätt att det var dags att gå. Vi gick hem och satte oss i solen på uteplatsen. Efter en dag på barrikaderna smakar det bra med en kopp kaffe och en liten likör.