Sverker Klintenberg

Vi tar nu ett krafttag och skapar en helt ny hemsida med tillhörande bloggar. Välkommen att besöka

www.klintenberg.net

Så skaldade Den gode Evert i visan om Stranne från Smögen i vilken denne i rykande vinterstorm sätter briggen på skäret. Man kan verkligen känna historiens vingslag då vi efter myckna strapatser äntligen befinner oss på den omsjungna ön Hållö i Bohuslän.

Väl framme vid Smögens brygga efter mödosam bilresa från Skåne blickade vi ut över den stormpinade fjärden. Där mellan rytande bränningar syntes svågrar två i en för ändamålet lånad eka. Svåger Jonas, den gamle beckbyxan satt till rors ety han likt Stranne kan dreja en spak. I fören tronade svåger Per i oljerock och med saltskummet yrande kring den nyanlagda skepparkransen. Då svågrar anlöpt Smögens brygga och efter vederbörlig okulär besiktning av det bräckliga flytetyget beslutades att fruntimmer, barn, byrackor, förplägnad, dryckjom och annat värdefullt skulle företa överresan med Hållötrafikens något stabilare skuta. Därefter la vi åter ut jullen och stävade, nu med saltsjön i näsan, fyren i lovart och brott strax i lä mot Hållö boställe. Våta likt dränkta katter anlände så svågrar tre, mig inräknat till Hållö brygga, och kort efter anlände övriga med färjan. Efter att bagage och annat bärgats till fyrvaktarns stuga på det av vind pinade skäret kunde vi installera oss och avnjuta middag.

Efter middag förestod bad i saltsjön för kvinnor och barn. Svåger Per och svåger Jonas la åter ut för att dörja makrillen som lurade i djupet. Totte som var trött efter dagens eskapader sökte upp ett lugnt hörn av skäret och husse gjorde honom sällskap. Där satt man så i ro och blickade ut över havet, avnjöt en kaffe med Calvados och ett stopp Borkum under det att solen sjönk i västerhavet.

Så lägrade sig mörkret över mytomspunnen ö och första dagen av vår Hållöexpedition var till ända.

ICA har inte bara problem med märkningen av köttfärs utan även med ursprungsmärkningen av mejeriprodukter. Såg denna ganska roliga hyllkantsmärkning idag när vi var och handlade. Har svårt att tro att Skånetrafiken har gett sig in i mejeribranschen!? Gräddfill för bussar har man ju i och för sig hört talas om, men det är väl något helt annat, eller...?

Bloggens år 2007

Tidigare om åren har krönikan föregåtts av oroliga läsares frekventa frågeställningar. När kommer årets krönika? Vad kommer den att handla om? Vilka häpnadsväckande avslöjanden kommer att göras? Så inte i år, 2007 var nämligen det år under vilket bloggfenomenet tog den Klintenbergska familjen med storm. Här Bloggas ivrigt och i bloggstatistiken kan vi också se att vi inte är utan läsare. Läsarskaran är faktiskt förhållandevis stor och varje dag kan de som tar del av familjens öden och äventyr faktiskt räknas i hundratal. Ellen är den av oss som bloggar mest frekvent och hon har därmed absolut flest besökare. Agnes och far bloggar mera oregelbundet vilket naturligtvis sätter sina avtryck i upplagan. Dock vill vi alla tre bloggare passa på att tacka er för ert trogna läsande under 2007. Ett läsande som naturligtvis har gjort årets krönika mindre efterfrågad. De flesta av er vet ändå redan allt. Nåväl, jag vill ändå med denna lilla krönika passa på att sammanfatta allt vi bloggat om under det gångna året och ni är naturligtvis lika välkomna som alltid att följa oss även under 2008.

Ellen Blogg

ellenklintenberg.blogg.se

Söt & salt, fluffigt och tight

Agnes Blogg

agnesklintenberg.blogg.se

Roligt och alvarligt, nöjen och politik

Sverkers blogg

sverkerklintenberg.blogg.se

Discipilus est prioris, posterior dies.

Krönikor om stort och smått

Eftersom det fortfarande finns två i familjen som inte viker ut sina (och andras) liv på bloggen ännu så börjar vi med en av dem, nämligen Tilda.

Tilda har blivit stor! Hon är nu 14 år fyllda och så full av insikt i livets alla spörsmål att man häpnar. Hon ägnar naturligtvis sina dagar mest åt skolgång men det blir även en del tid över till datakommunikation med vänner och bekanta från när och fjärran. Många timmar spenderas således vid den egna datorn och ibland kan man höra hennes tangentbord knattra långt in på småtimmarna. När vi flyttade till Skåne för några år sedan hade far noggranna instruktioner att hennes rum skulle inredas likt en prinsessas kabinett. Rosa färger applicerades och skira tyger draperades till Tildas stora belåtenhet. På senare tid har emellertid Tildas personlighet utvecklats i en riktning som inte alltid kan uppfattas som den mest prinsesslika. Favoriter som "Guns and roses, Chrash Dïet och Bruce Springsten skrålar inte sällan ur hennes högtalare. Detta har kommit att stå så bjärt i kontrast med hennes forna flickrum att far efter ivrig övertalning fann för gott att hjälpa Tilda med att "styla" om rummet. Sänghimmeln, skira möbler och broderade tavlor har åkt ut till förmån för spotlights, datamöbler och posters i monumentalformat. Visst är det lite vemodigt att se den yngsta av prinsessorna växa upp och bli en stor dam. Dock, var sak har sin tid och här finns varken tid eller plats för sentimentala utsvävningar. Nu står det utom allt tvivel att "prinsesstiden" oåterkalleligen ligger bakom oss, och det finns ingen anledning att sörja över det.

I övrigt håller Tilda stilen med goda skolresultat och fortsatt fördjupning i kampsportens värld. Jiujitsu och Kempo har nu mera fått ge vika för kickboxning. För ändamålet har en slagpåse hängts upp på tredje våning och här kan man titt som tätt bevittna när Tilda med stor frenesi bearbetar densamma. Detta sker inte minst till Tottes stora förtjusning. Han hjälper nämligen gärna lillmatte att under ivrigt hoppande och glada skall nedkämpar den leden Fi, som för tillfället tagit skepnad i en svart slagpåse hängande i en kätting från taket. För er som inte träffat Tilda på ett tag kan jag nämna att hon också har färgat om sitt hår. Numera är hon kritvit som en guds ängel i håret, inga liknelser i övrigt.

Ellen är kanske den som genomgått de största förändringarna under året. Efter två år i det kommunala gymnasiet infann sig en ganska avsevärd skoltrötthet. Far tog kanske inte det hela på så särskilt stort allvar, men efter att ha varit på ett utveklingsamtal där man med fog kunde undra om det var Ellen eller hennes lärare som nått den största mognaden i livet, insåg jag att det var dags att agera. Vi kontaktade Campeons fria gymnasium i Helsingborg för att utreda möjligheterna att byta skola det sista gymnasieåret. De trodde nog inte att vi var riktigt kloka som tog en sådan risk som ett skolbyte under det sista året innebär. Men Ellen var fast besluten och efter många samtal och ivrigt korresponderade var saken klar. Ellen övergav Gullstrandskolan till förmån för Campeon. Naturligtvis har det varit tufft för Ellen att hänga med i det nya studietempot, men hennes beslutsamhet och nyvunna studielust har hjälpt henne på traven. En som jag tycker trevlig detalj är att den kommunala skolans ofta ganska problematiserande föräldramöte med femkronorskaffe i plastmugg numera är utbytt mot "föräldramingel" med snittar och ett glas rött därtill. Här diskuteras utbildnings och studiespörsmål istället för ständigt ältande om skolk och ordningsproblem. Skolledningen på Campeon förtjänar också ett hedersomnämnande. Ingen energi och inga resurser har sparats för att stötta Ellen. Stort tack till Christer och Katja på Campeons fria gymnasium, bra jobbat!

Nu lider dock gymnasietiden mot sitt slut och Ellen har funderat en del över alternativa sysselsättningar till hösten. Det var därför inte utan att far höjde en aning på ögonbrynet då flickebarnet hemkom från mönstringsförrättning i Kristianstad. Hon meddelade helt frankt att hon minsann blivit uttagen att till häst vakta konungen, hans familj och slott. Till hösten påbörjar nämligen Ellen sin årslånga tjänstgöring som ridande dragon vid högvakten i Stockholm. Jag hoppas naturligtvis att jag får sällskap av många rojalistiska och flaggviftande släktingar och vänner när Ellen i plymförsedd pickelhuva och uniform M/1895 rider in på Stockholms slotts borggård.

Ellen har även kandiderat till årets lucia i Landskrona men tyvärr räckte rösterna inte riktigt till, vilket gjorde att hon fick nöja sig med datt agera tärna denna gång, inte fy skam det heller. När så Lucian i följe av sina tärnor skulle krönas i Sofia Albertina kyrka på luciakvällen stämde kören upp i sång. När de med absolut tonsäkerhet och i stämmor tog upp  "The little drummer boy" (paramparampam) ja, då var intet öga torrt i hela den fullsatta kyrkan. I sanning ett ögonblick att minnas på ålderns höst.

I förra årskrönikan kunde man läsa om Ellens moatché Gustav, och tro det eller ej men han hänger i ännu! Ellen och KG som vi kallar honom har nu hängt ihop i snart två år, en lång tid när man blott är 18 år.

Även Agnes har varit ytterligt aktiv under 2007, både i skolan och på fritiden. Som ni säker vet gick hon ur grundskolan våren 2007. Sommaren var regning och ganska lat. Vissa avbrott i det lata livet blev det dock eftersom Agnes fick jobb som servitris på sommarrestaurangen "Se Ven". Det var inte utan njutning som Eva och jag ibland gick dit och på pin tji lät oss bli uppassade av Agnes. Det var värt var enda krona, ja jag tror till och med att far blev storsint och skänkte den flinka serveringspersonalen några kronor i dricks. När sommaren om sider tog slut var det dags för Agnes att börja sin gymnasietid vid Procivitas privata gymnasium i Helsingborg. Blott ett stenkast från Ellens Campeon, ligger denna fantastiska skola, mitt i Sveriges mest kontinentala stad, Helsingborg. Visst är studietakten tidvis pressande men Agnes verkar dock trivas och knotar inte i onödan över den tunga arbetsbördan.

Under det gångna året har Agnes också intensifierat sitt politiska engagemang och kan numera briljera med en ordförande titel. Sedan i våras svingar hon nämligen ordförande klubban i Landskrona MUF. I denna egenskap hon också presterat en och annan politisk insändare som blivit publicerad i Landskrona Posten. 

Fritiden ägnas annars mest åt träning på Friskis och Svettis. På senare tid har hon frekventerat träningsanläggningen sådan intensitet att hon numera också är värdinna på nämnda träningsetablissemang. Kanske skulle far ta och gå dit någon gång för att utreda om kroppen fortfarande klarar ett "hopplöst lättpass"?

När det gäller herrsällskap har vi inte kunnat urskilja någon specifik arvtagare till förra årets moatjé men mor och far börjar ana att det bor en hjärtevän i Glumslövsbackar. Kanske får vi anledning att återkomma till detta i 2008 års krönika.

När det gäller familjens äldste har dessa mest ägnat sin tid åt sina respektive arbeten. I vanlig ordning har det varit mycket jobb. Många projekt har sjösättas och naturligtvis har också en och annan skuta rots iland. Dock har vi hunnit att ägna oss en del åt residensets renovering. Under vintern fick våning tre en välbehövlig ansiktslyftning. Den tjusiga boaseringen i pärlspontad fur revs ut. Även den pizzeriainspirerade strukturtapeten gick samma öde tillmötes. Därefter bredspacklades väggarna och försågs med nya ljusa färger. Efter renoveringen såg vår 28-tumms "tjockteve" lite malplacerad ut varför även den med tillhörande möblemang, åkte ut till förmån för en ny och aningen modernare plasmahistoria

Under sommaren gjorde vi även en  "makover" på "orangeriet" (vi kallar det så men egentligen är det bara ett vanligt uterum, fast det låter så trist) vilket gör att det numer egentligen bara är badrummen på plan ett och två som bär spår av det ljuva 70-talet. Vi får väl se om inspirationen håller i sig under 2008, då kanske även dessa utrymmen får en liten översyn. Om roligare projekt dyker upp är det inte värre än att det "smörkolafärgade" (pissgula) porslinet och den fadda våtrumstapeten får duga ett år till.

När man bor som vi gör känns inte behovet av att resa bort under ledig tid särskilt stort. Under semestern tvingade vi oss dock iväg till Öland men hemlängtan understödd av ihärdigt regnande blev oss övermäktig, och vi återvänd därför snart hem till Skåne igen. Ett par segelturer har det också blivit även om vädrets makter inte stått oss bi i år. Det har därför mest blivit bryggsegling och naturligtvis även ganska frekventa besök på Walters och Seglaren. Inför nästa år har dock far eskat medel ur familjekassan för inköp av en ny båtmotor. Sedan duger inga bortförklaringar gällande uteblivna seglatser!

Avslutningsvis vill jag nämna något om Landskrona under året 2007. Jag är tämligen övertygad om att Landskronaborna kommer att minnas 2007 som året då den negativa utveckling som pågått under flera decennier äntligen vände. Under året har staden fått en fantastisk uppfräschning. Gator och torg har renoverats i en rasande fart. Nya belysningar har monterats längs våra promenadstråk, det hela accentueras av att det enorma vattentornet nere vid Lustbåtshamnen har försetts med en stålblå belysning som speglar sig vackert i havet. Det betyder att vi numera från tredje våning inte bara har utsikt den vackra 1700-talskyrkans två torn. Nej nu ser vi även det upplysta vattentornet som likt ett magnifikt rymdskepp svävar över Nyhamn.

Kommunens upprustning har gått hand i hand med drivna exploatörers framfart i centrum. Under hösten har butiker premiär öppnats så gott som varje vecka. Allmänt säger Landskronaborna att den symboliskt viktigaste faktorn i den positiva utvecklingen för handeln var när H&M öppnade sin butik i centrum. Om ett av världens mest framgångsrika klädföretag tror på stadens potential, är det kanske inte fullt så illa som vi själva länge har velat tro!

Även på bostadssidan ser det ljust ut och prisutvecklingen på bostäder i Landskrona har varit en av de största i hela Landet och många nya bostadsprojekt har påbörjats. Totte och jag har under våra dagliga promenader kunnat följa bygget av Kvarteret Svanen nere vid skeppsbron. Här uppförs stiliga bostadsrätter och radhus bara några meter från nyhamns södra kaj. På nordsidan av hamnen har byggandet av Kvarteret Rorsmannen just påbörjats. Här blir det exklusiva bostadsrätter med en bedövande utsikt över sundet. Citadellbadet med sin 50 meter långa havsvattenbassäng färdigställdes under 2007. Ritat av Gert vingårds och med en fantastisk arkitektur av glas, mosaik, stål och rinnande vatten. Flera andra byggnadsprojekt har genomförts runt om I staden och man kan faktiskt med fog säga att det för närvarande råder något av en "Klondikestämning" i Landskrona.

I den förra nyårskrönika beskrevs det förestående Skeppsbrobprojeket som skulle starta år 2007. Så har tyvärr inte blivit fallet eftersom det ännu ligger på ritbordet. Dock har kommunen utlovat byggstart under 2008, och vi hoppas därför att vi snart har vår nya fina färjeterminal och fritidsbåtsmarina färdig. Den mest storstilade lokala nyårshälsningen 2007 står HSB för. På en helsida i Landskrona Posten önskade man alla Landskronabor ett gott nytt år, och deklarerade samtidigt att man under 2008 sätter spaden i jorden för ytterligare ett stor bostadsprojekt. Landskrona ska nämligen få sin egen "skyskrapa" (16 våningar) med bostadsrätter. Det lär bli Skånes högsta boningshus, ja efter Tourning Tourso vill säga.

Så går livet här I Skåne och som vanligt avslutar vi med ett visdomsord. Denna gång är det en okänd amerikans filosof som får låna ut lite av sin lingvistiska förmåga för att sprida glans över denna årskrönika anno 2007. Nedanstående citat kan tjäna som en god tröst för hårt prövade tonårsföräldrar.

Success comes from good judgment, good judgment comes from experience, and experience comes from bad judgment

Med dessa kloka ord vill vi alla önska er alla er ett riktigt gott nytt 2008!

På vandring genom staden, och livet!

Det är julaftons morgon och återigen sitter man och funderar över årets krönika. Fönstret i takkupan till min lilla skrivarvrå står på glänt, så att de spröda tonerna från klockspelet i Sofia-Albertinas norra torn når in. Organisten spelar den ena julpsalmen efter den andra och vädret till trots, så infinner sig faktiskt en aning julstämning denna morgon.

I år likt alla andra år så kommer jag att ta dig, kära läsare med på en odyssé där vi botaniserar bland de händelser, medgångar och motgångar som kantat familjens vandring genom livet detta år. Som relativt nybliven Skåning i allmänhet och Landskronabo i synnerhet, så känns dock en årskrönika utan att kommentera läget i staden på allas läppar inte helt rätt. Staden som då invånarnas röster i höstens val räknades samman kom att bli främlingsfientlighetens, rasismens, utanförskapets och rädslans ansikte i Sverige. Ett ansikte vars hångrin hotar att överskugga stadens goda krafter som tappert kämpar för att nyansera den stigmatiserade bild av staden som sensationslystna tabloider så enträget ser som sin uppgift att leverera. Med följande lilla berättelse vill jag ge dig käre släkting, vän och kollega en annan bild, en bild som förhoppningsvis kan bidra till att väcka din nyfikenhet och vilja att besöka oss och vår nya hemstad.

Varje morgon tar jag hunden i kopplet och vandrar den korta sträckan Storgatan ner mot Skeppsbrokajen. Varje morgon beundrar jag de gamla 1700-talshusen som kantar Storgatan och Fiskargränd. Ståtliga herresäten blandade med skeva gårdshus i korsvirke, vart och ett unikt i sitt slag, och många med ett antikvariskt riksintresse.  Så passerar alltid en eller flera av de milövänliga och omstridda trådbussarna. Tyst, nästan helt ljudlöst rullar de förbi med bara ett stilla vinande från trådarna över gatan. Så vänliga är de, att de inte ens är försedda med signalhorn. I de fall det behövs, påkallas istället uppmärksamhet med bussens lilla ringklocka. När vi sedan kommer ner till Skeppsbron släpper jag Totte, går fram till kajkanten och blickar ut över hamnen, Gråen och sundet. Totte intresserar sig oftast mest för de stora svanar som glider omkring i hamnbassängen. För min egen del är det mest sjöfarten som intresserar. Nästan varje morgon ligger här nya lastfartyg och flinka hamnarbetare är som regel redan igång med att med de stora kranarnas hjälp bärga lasten ur båtarnas innanmäten. När vi studerat svanar och hamnarbeten en stund vandrar vi vidare längs kajkanten. Ibland blir man lite filosofisk och kan då förundras över det fantastiska medeltida försvarsverket Gråen. Ur havets botten restes för 400 år sedan detta gigantiska befästningsverk, som dock aldrig färdigställdes då det blev helt omodernt redan under byggnationen. Det sägs att om man inte avbrutit arbetet med Gråen så skulle man, det uppskruvade arbetstempot till trots, inte ha haft befästningen klar ännu! Nej, då hoppas vi mer på tidsplanen när det gäller arbetet med den nya färjeterminal som ska påbörjas här nere på Skeppsbron under 2007. Totte och jag ser redan nu fram emot att få följa byggnationerna på nära håll.

Ofta kantas kajen av många fiskare som med sina häcklor lurar upp sillen ur vattnet. Totte brukar med stort intresse nosa på de sprattlande fiskar som då och då ligger på kajen. Efter ytterligare en stunds strövande når vi så kajnocken, där vi brukar stå en stund, insupa havsluften och blicka ut över vattnet. Söderut ser man, om vädret är klart Malmös nya landmärke, Tourning Tourso och den gigantiska bron som spänner över vattnet mot Köpenhamn. Blickar man västerut ser man nyhamnsorådet och hamninloppet som avgränsas av ensfyrarnas monotona blinkande. Lite längre bort syns kallbadhuset på sina pållar, och i fjärran, grannlandet Danmark. Klockan är nu 07.15 och Stjerneborg som trafikerar Ven angör hamnen. Lika skickligt som alltid manövrerar Kapten Assarsson färjan in mot kajen. Genast börjar de så här års ganska få passagerarna, att hukande under det Skånska vintervädret ila iland. Sommartid ringlar långa köer av äventyrslystna turister ut på hamngatan, men så här års ligger den gamla terminalen ganska öde. Få, om ens någon frågar den fryntlige herren med hunden efter vägen till Citadellet, närmaste affär, restaurang eller liknade. Därför spatserar Totte och jag utan dröjsmål vidare genom Sofia-Albertina parken och kort senare är vi åter hemma. Totte lägger sig med en suck tillrätta i ett hörn och far äntrar "stålhästen" för att på den raskt trampa den korta biten genom staden till sitt arbete. Ja, så ter sig de flesta mornar här nere, och har du möjlighet så kom hit och gästa oss. Totte och jag har gärna sällskap på promenaden.

När det gäller familjens krumsprång under nådens år 2006 så vill jag börja med att rapportera om Agnes. Detta var året då världen fick lära känna Agnes, och hon världen. Hon har besökt såväl Afrika som arabvärlden och Amerika samt "den sista Sovjetstaten" (Norge). Agnes har i samband med ett skolarbete konsulterat sin morfar (som arbetar i Etiopien) i en del frågor rörande gatubarnens situation i Etiopien. Morfar Göran som är en handlingens man föreslog då att Agnes själv skulle komma ner och bilda sig en egen uppfattning. Sagt och gjort, efter en del korrespondens och telefonsamtal med Etiopiens beskickning i Stockholm utverkades visum och Agnes kunde bege sig ut på sitt livs resa. På egen hand gav hon sig iväg och visst var det med viss oro som vi såg henne resa. Efter en mödosam flygresa via Italien kunde hon dock tryggt och säkert anlöpa Etiopien och Addis Abeba där morfar och Greta mötte upp. Agnes fick ett par veckors upplevelser där hon själv fick se hur livet kan te sig för jämnåriga med helt andra förutsättningar i livet än hon själv. Jag överdriver inte om jag säger att det var en ödmjuk Agnes som vi fick hem, och förhandlingarna kring höjd månadspeng, inköp av märkeskläder och liknande går nu mera helt lätt och oftast till fars favör.

Under sitt besök hos morfar hann hon också med en tur till Dubai. Ett land vars oljepengar förvandlat landet till ett ymnighetshorn, flödande av mjölk och honung. I sanning en bjär kontrast mellan de som har och de som inte har, och jag tror att det satt sina spår i Agnes sinne. Hon har nämligen kommit att intressera sig en hel del för politik och därmed också antagit den utmaning som det innebär att vara elevrådets ordförande på Kunskapsskolan i Landskrona. Inte sällan följer hon också med sin far till rådhuset för att där lyssna på kommunpolitikernas käbbel om stort och smått.

Hon fick också under hösten möjlighet att besöka bästa vännen Tintin i New York. Även om dagarna där nog ägnades mest åt shopping och nöjen så hans det ändå med ett besök i FN-huset och på "Ground zero" vilket förhoppningsvis ytterligare spätt på det politiska intresset.

Agnes har också visat sig ha ett gott läshuvud. Detta har väckt ett visst hopp hos mor och far som hjälper henne att botanisera bland Skånes rika utbud av privatskolor för gymnasiala och högskoleförberedande studier. Agnes själv har dock fastnat för en liten skola i norr som går under namnet Strömsholm och som är inriktad på studier förknippade med hästskötsel och hästhållning. Far har med i sin aftonbön varje kväll att ungen må komma på bättre tankar och satsa på en karriär som jurist eller politiker hellre än att viga sitt liv åt bångstyriga kreatur i råkalla ridhus. Nåja det är gott gry i ungen och att lyssna på fars goda råd ligger inte för henne. Alltså återstår bara för far och mor att stå henne bi i det val hon gör, vad det än blifva månde. I rapporten om Agnes förtjänar också nye pojkvännen Nicklas att nämnas. En ytterligt trevlig och belevad ung skånepåg som ofta gästar residenset på Storgatan. Hans främsta intresse är (förutom att uppvakta Agnes) att svinga golfklubborna på någon av stadens golfbanor. Nicklas plan är att höstens studier ska förläggas till golfgymnasiet och undertecknad har redan börjat planera för den tillbakalutade tillvaro som det innebär att ha ett golfproffs till svärson. Lycka till Nicklas, keep up the good work!

Så kommer vi då till familjens minsting, Tilda. Vad har hon gjort under året? Ja, det har i vanlig ordning varit en hel del. Även Tilda har visat framfötterna i studierna och kan allt som oftast stoltsera med ett så kallat "frikort". Det innebär att hon sköter sina studier på ett sätt som berättigar till ökad studiefrihet under ansvar. När inte skolarbetet tar upp tiden så ägnar hon sig en hel del åt sina fritidsintressen. Det vill säga hästar och ädelt handgemäng (dock ej samtidigt). Det förra sker på Landskrona ridklubb vid Örehov och det senare sker å kampsportföreningens lokaler vid Kunskapsskolan. Där är de några kamrater som träffas ett antal gånger i veckan och "helt enkelt slåss" som Tilda själv säger. Far har också då och då besökt lokalen för att bevittna bataljerna och jag kan intyga att den som har möjlighet, numera bör undvika en närkamp med Tilda. Under det gångna året har Tilda dock haft lite otur med kamraterna. Bästa kompisen Isabelle flyttade i somras till Bolmsö i Småland och kompisen Sara med familj flyttade till Japan. Visst har de lämnat saknad efter sig, men trots allt finns det många kompisar kvar i Landskrona. Tilda tar så ofta hon kan bussen från Helsingborg till Småland för att besöka Isabelle. Tilda har också under året ytterligare utvecklat sitt goda ordningssinne och kan nu räkna sig till den främsta inom familjen när det gäller ordning och reda på såväl utensilier som ekonomiska tillgånga. Att besöka Tildas rum är som att besöka ett tempel av ordning och lugn. I sanning en skön tillflykt då systrarnas rum inte sällan kan liknas vid ett böljande hav av skolböcker, klädespersedlar, smink, hårborstar och en och annan cd-skiva eller "platt-tång" på drift. Systrarnas smala räddning är inte sällan Tildas ordningssinne, och mer än en gång har hon fått låna ut sina saker eller agera bankir åt systrar i trångmål.

Äldsta systern Ellen är som alltid still going strong. Under året har även hon gjort landvinningar på flera plan. Det som kanske märks mest inom familjen är att forna pojkvännen nu mera är utbytt mot en ny och fräsch dito. Han lystrar till namnet Karl-Gustaf, eller KG som vi säger i den trängre kretsen. KG är en mycket trevlig och distingerad ung man som när han inte studerar ägnar sig åt att på diverse krogar roa stadens befolkning med sitt virtuosa gitarrspel. En sann trubadur som med klassiker som "living next door to Alice" och "House of the rising sun" förgyller Landskronabornas tillvaro. Trots ett Ellen lägger ner en hel del tid på sin moatché så ägnas, till fars stora belåtenhet, även en hel del tid åt skolarbetet. Hon har också på egen hand brutit sig loss från arbetet på STR och den så kallade "förlängda veckopengen". Numera så tjänar hon riktigt hyggligt med fickpengar genom att på kvällar och helger sitta i receptionen på det helt närbelägna gymmet, "Fysiken". Dock har far en reklamation att att ta upp med sin dotter. Som det framgick av förra årskrönikan så löste far årskort på nämnda gymnastiska etablissemang. Detta har icke givit önskat resultat. Fars rondör tenderar alltjämt att tillta trots denna relativt kännbara uppoffring. Ellen hävdar dock fortfarande med en dåres envishet att det inte räcker med att lösa årskort, man måste dessutom besöka "tortyrkammaren" då och då. Något som far hävdar vara onödigt då han mycket hellre sitter på "Seglaren" eller "Strand" om kvällarne, puffande på ett stopp "Borkum" i snuggan och med en Tuborg och kanske en Gammeldansk vid sin sida. Nåväl, nog om det!

Även Ellen har under året visat framfötterna på det politiska planet och även hon har precis som sin yngre syster axlat den relativt tunga manteln som elevrådets ordförande. Ni må tro att det är med tilltagande svårighet som far reder ut politiska, ekonomiska eller ideoligiska debatter hemma vid köksbordet. Nu när han har två sådana politiska tungviktare som debattmotståndare duger det inte längre med förhandlingstaktiska finter i form av halvsanningar och blå dunster. Nej fakta ska det vara, klart och redigt redovisad, något annat duger icke! Ellen har också likt sina systrar under året visat visst intresse för den ädla seglingskonsten. Far ser naturligtvis detta an med viss tillförsikt då bristen på flinka gastar gjort att familjens segelskuta i allt för stor utsträckning fått nöta pollarna i Borstahusens hamn.

Ingen årskrönika är fullständig utan en rapport avseende moderns vedermödor. Hon har precis som förra året haft till sin uppgift att snyta de ibland osnutna ungarna på Svaneholmsgårdens barnstuga. Varje morgon tar hon sin cykel och trampar den korta biten längs strandpromenaden mot Borstahusen. Viss förändring i arbetssituationen har dock skett då hon sedan i höstas kan räkna sig till den fasta personalstaben. Efter ett drygt års vikariat blev hon erbjuden en fast tjänst, och det tackade hon ju förstås inte nej till.

Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att det i årets krönika talas väldigt lite om hästar. Det har sin naturliga förklaring, vi har nämligen gjort oss av med Agnes ögonsten "Chimra".  Varför detta undrar ni? Jaa, alla som har sysslat med hästar vet vilka oceaner av tid och pengar man måste lägga ner på de små krabaterna. Till sist kommer man till en punkt där man måste välja. En sen stallkväll deklarerade Agnes att hon svårligen fick studier, vänner och hästliv att rent tidsmässigt gå ihop. Även om hon egentligen inte ville så insåg hon att något måste bort, och det fick bli den egna hästen. När ens telningar för ett så moget och ansvarsfullt resonemang så måste detta hörsammas, och såväl mor som far hade också under en tid sett med viss oro på Agnes alla åtaganden. Därför går nu Chimra åter i sin hage i Mark, saknad av Agnes, familjen och inte minst av alla stalltjejerna som snabbt gjorde Chimra till sin favorit. Även om det numera inte finns någon häst i familjen så har Eva kvar sitt engagemang i ridklubbens styrelse, och flickorna är fortfarande ofta i stallet. Där rider de lektion eller hjälper någon av "privatarna" som för tillfället inte hinner med sin häst.

Slutligen kommer vi till de två i familjen Klintenberg som gjort inga eller endast ytterst blygsamma framsteg under det gångna året, nämligen hunden Totte och far själv. När det gäller Totte så inskränker sig hans utveckling till att han numera kan sitta med en köttbulle på nosen och vänta tills någon av "mattarna" säger varsågod. I övrigt är det samma oborstade men likväl charmiga krabat som alltid. Far har inte i någon större utsträckning suttit med en köttbulle på näsan. Däremot har han i vanlig ordning varit förhållandevis duktig på att oavbrutet och planlöst cirkulera i STR:s korridorer drickandes kaffe. Detta har varvats med en hel del resor och föreläsningar i ämnet utbildningsmaterial och metodik för trafikutbildare. "Sådan husse sådan hund" brukar det ju heta, och när det gäller det stora intresset för god mat och dryck må man säga att det stämmer väl, ett intresse som definitivt börjar sätta sin spår, åtminstone på fars midjemått. Blir det en eller annan stund över så cyklar han gärna ner till Borstahusens hamn där den lilla segelbåten ligger förtöjd. Är vindarna de rätta kastar han gärna loss. Oftast styrs stäven mot Vens norra udde där kan man i lä bakom backafall ankra upp i det kristallklara vattnet, bada och spisa den medhavda matsäcken.

Kära läsare, släkting vän kollega som du säkert har kunnat konstatera vid det här laget så lever vi ett ganska gott liv här i Skåne, och du är förstås alltid välkommen att visitera oss. Avslutningsvis vill jag på allmän begäran från förra året även rapportera om familjens tre kattdjur, Simon, Elsa och Anna-Lisa. De tre små liven mår gott och har acklimatiserat sig väl till livet som stadskatter. En kattlucka är installerad i köksdörren så där kan de via vår bakgård och den lilla gränden nå Södra Långatan för vidare upptäcksfärder och kattstrapatser i Landskronas södra centrum. Lite kuriöst är att Elsa gärna följer med sin gode vän Totte på kvällspromenaderna. Då spatserar hon stolt som en tupp (?) bredvid sin hundkompis och folk förundras inte så sällan över den lilla kavata katten som inte synes vara det minsta rädd för den i jämförelse ganska stora hunden.

Så närmar sig då årets krönika sitt slut. I vanlig ordning vill jag göra det med ett visdomsord. Årets aforism är lånad från den danske tänkaren och filosofen Søren Aabye Kierkegaard och lyder som följer:

"At vove er at miste fodfæstet et kort øjeblik - ikke at vove er at miste miste sig selv"

I sanning en klok man! Med dessa ord önskar min familj och jag Er alla ett riktigt gott nytt år, må lycka och framgång följa oss alla under 2007.

Med vänliga nyårshälsningar från hela familjen Klintenberg

Gott nytt år och god fortsättning på 2006!

Med detta brev vill jag önska dig käre vän, kollega, släkting kamrat en riktig god fortsättning och ett gott nytt år. I vanlig ordning kommer jag att rapportera om familjens framgångar och motgångar under det gångna året. Så käre läsare stjäl dig en stunds lugn och ro, sjunk ner i favorit fåtöljen, njut en god konjak och ta del av familjen Klintenbergs öden och äventyr under det gångna året 2005.

Så länge kyrkböcker har nedtecknats, så länge runor har ristats ja ända sedan inlandsisen och permafrosten släppte sitt järngrepp, så har den Klintenbergska ätten huserat i dalgången kring viskans stränder. Mot denna bakgrund förstår var och en att det var ett stort och i det närmaste historiskt beslut som fattades vid det klintenbergska köksbordet den 24 november 2004. Med röstsiffrorna 4-0, (en avstod) så beslöt vi att en gång för alla dra upp bopålarna och flytta söder ut. Detta beslut att rycka upp familjens rötter och flytta har föregåtts av mycken vånda och många sömnlösa nätter. De vise säger dock att du på ålderns höst ska ångra endast det du aldrig gjorde. Med denna devis i bakhuvudet skred vi med gott mod till verket och genomförde vår plan. Den 11 juni år 2005 gick så flyttlasset till vårt nya hem på Storgatan 14 i Landskrona.

Vad har då i övrigt hänt under året? Har stora framgångar vunnits? Har jungfrulig mark brutits? Har banbrytande tankar tänkts? Ja, käre läsare icke heller årets prestationer går av för hackor, låt mig i korthet och i all anspråkslöshet här redovisa några av de händelser med vilka min kära familj har berikat omvärlden

Vi börjar med familjens verkliga överhuvud, det vill säga min hulda maka Eva. Som framgår av ovanstående så valde en av delegaterna vid familjerådet att lägga ner sin röst. Vem var då detta om inte den kloka och eftertänksamma modern? I sin omtanke om barnen valde hon att låta dem besluta i denna viktiga fråga. När det visade sig att deras vilja gick emot hennes egen så valde hon att stå tillbaka och ställa upp på de beslut som familjen tagit, i sanning en verklig demokrat! Hade fler människor haft denna demokratiska grundsyn så vore jorden en bättre plats att leva på. Just därför är det extra tillfredställande att se Evas acklimatisering till det skånska och med våra mått mätt kontinentala levernet. Eva arbetar nu på en förskola helt nära Borstahusens pittoreska fiskeläger. En kort cykeltur från residenset på Storgatan, längs strandpromenaden och hon är framme på "jubb" som man säger här. Kvällar under årets ljusare del ses hon icke sällan på badpiren "Cement", där tagandes sig ett uppfriskande dopp i sundets bräcka bölja. När inte jobb, bad eller annan aktivitet upptar Evas tid ägnar hon sig gärna åt en god bok i biblioteket i gatuplan. Till våren blir det så åter dags att ta tag i Tottes träning men mer om det står att läsa i krönikans slut.

Även Agnes har funnit sig väl tillrätta här i Skåne, även om hon kanske är den i familjen som mest saknar det gamla livet som inlandsbo och sjuhäring. Hennes nya kamrater Helle, Joy, Jee, Tintin och Fanny gör dock vad de kan för att hon ska finna sig väl tillrätta. Dessutom har Agnes med sig sin ögonsten Chimra som nu mera står uppstallad på stadens ridhusstall. Där har Chimra en i det närmaste pensionatsbetonad tillvaro med många nya hästkompisar och stalledrängar som gör allt för att hon skall trivas och må bra. Även far som inte är att betrakta som den främsta av hippologer kan se att Chimra i fulla drag njuter av stadslivets bekvämligheter.

Agnes skolgång som numera är förlagd till en av stadens friskolor tycks fungera utmärkt. Skolan som tillämpar en mycket fri pedagogik tycks tilltala Agnes. Under eget ansvar levererar hon betyg och omdömen som i varje fall hittills inte lämnat fadern med något i övrigt att önska

Agnes avslutade så året genom att med sin Chimra deltaga i årets luciakadrilj, och toppade dessutom med att helt solokvist sjunga "Nu tändas tusen juleljus". Visst klappar fadershjärtat en aning extra då man får uppleva sin egen lilla ängel stå ensam i manegens strålkastarljus och med sin späda klara stämma sprida julstämning till det på läktarna församlade publikum.

Äldsta systern Ellen har haft ett händelserikt och omvälvande år. Fullt och fast övertygad om att Skene utgjorde universums centrum, runt vilket onyttiga satelliter, befolkade av idiotiska varelser cirklade. Var flytten en arbetsam process för henne. De sista månaderna hemma ägnades ut hjärtskärande farväl från kompisarna, och de första månaderna här fylldes av utförliga beskrivningar av hur Skåne utgjorde världens avträde, och skåningarna var det avskum som befolkade det. Sedan hände något, plötsligt började det dyka upp nya vänner till Ellen i vårt hus, allt fler skåningar betraktades som okey, ja rent av riktigt bra. Utvecklingen fortsatte i den riktningen och om man nu frågar Ellen om hon ska flytta tillbaka till Skene så deklarerar hon frankt, "aldrig att jag flyttar tillbaka till den hålan, det är ju här det verkliga livet finns!"

Också ridintresset finns kvar fortfarande även om det nu klingat av en aning till förmån för nye pojkvännen Ola, som allt oftare ses frekventerar Storgatan. En riktig, och så belevad äkta "skånepåg " att far funnit får gott att i varje fall temporärt göra "patron ur" och låta den annars saltladdade musköten hänga oanvänd på salongsväggen

Så tar oss då ordningen till familjens yngsta förmåga nämligen Tilda. Också hon framlever sina dagar på samma friskola som Agnes. Och när de inte är i skolan tillbringar hon ofantligt med tid framför sin dator där hon kommunicerar med vänner från när och fjärran. Tilda är som vanligt alltid glad och hjälper gärna far med diverse sysslor. Hon är framåt och frågvis och kommer inte sällan med de mest konstruktiva idéerna vid familjens rådslag. Skolarbetet sköts med bravur och studietakten är hög, men det bekommer inte Tilda då varken svenska, matte eller andra ämnen utgör något nämnvärt hinder i Tildas tankevärld.

Även Tildas ridintresse finns allt jämt kvar och många är de timmar som tillbringas bland såväl två- som fyrbenta vänner på stadens ridhus och stall. Där kan timmar och dagar tillbringas med diverse galna upptåg bland nyvunna skånska kamrater.

Herrn i huset då, med vilka krumsprång har han försökt att hålla jämna steg med övriga familjen under nådens år 2005? Nå, inte har de varit särskilt märkvärdiga, men det nya livet i Skåne har naturligtvis inneburit en del förändringar även för honom. Exempelvis så är resväskan nu för första gången på ett och ett halvt år uppackad, ja rentav placerad på vinden (där den hör hemma). En annan nyhet är att han skaffat sig och familjen en liten och anspråkslös men icke desto mindre vacker segelbåt. Med denna sågs familjen med gäster och vänner kajka runt i sundet under säsongens senare del. Vi hoppas naturligtvis på månget härligt saltstänkt seglingsäventyr så snart Bore släpper sitt järngrepp om sundet och dess pärla. Till dess får far nöja sig med att utöva en annan lek som kommit att bli ett stående inslag i vardagen. Nämligen atletiska övningar på för ändamålet inrättat institut. Ja, käre läsare ni läste rätt! När Faen blir gammal blir han religiös heter det ju och det torde stämma väl även i detta fall. Till och med far, denna hullets hyllare och kroppsfascismens främste Don QuiChotte, har nu fallit till föga och av äldsta dottern blivit släpad till det närliggande gymmets inferno av grymma tortyrredskap. Icke desto mindre ses han alltjämt titt som tätt läppja på en konjak, och aptiten på god mat och feta såser synes icke hava blivit mindre. Detta har också trots ivrigt tränande resulterat i en i varje fall enligt egen utsago klädsam rondör.

Årets krönika kan icke avslutas utan att vår egen lille aristokrat omnämns. Totte som snart firar sin tvåårsdag har vuxit från att vara en obildad valp till den sanne aristokrat han verkligen är. Totte blev inte så lite mallig då sakkunniga skånska uppfödare avgivit sitt omdöme och utnämnt Totte till champion och tänkbart avelsämne. Så nu ska Eva gå på kurs och lära Totte att charma domare och uppfödare till att avge välvilliga omdömen om såväl lynne som exteriör. Hela familjen är övertygad om att det hela ska gå helt geschvint då Totte alltid är ytterligt medgörlig. Nåja inte alltid kanske, men vi tror att viss olydnad kommer av att hans hängande öron helt enkelt försämrar hans förmåga att uppfatta vissa kommandon och icke alls på olydnad. Vi får tro att även domarkollegiet är av samma åsikt och förstår att uppskatta Tottes fantastiska kvalitéer.

Därmed avrundar jag årets krönika med en önskan om ett utomordentligt gott 2006, för dig käre läsare och för dina nära och kära. I vanlig ordning avslutar jag med ett visdoms ord. Denna gång är det den kloka och eftertänksamma björnen Nalle Puh som får hjälpa mig att avsluta året krönika med följande citat.

"Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig.

Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."

Nalle Puh

Ännu ett år till ända, ännu ett nyår, ännu ett nyårsbrev från Klintenbergs

Så är det då återigen dags att summera årets begivenheter. Ett tomt Wordark, en bra skiva och ett glas skummande öl, sedan är det bara att tänka tillbaka på det gångna året. Ett år som vanligt fyllt av skratt och gråt, glädje och sorg, medgång och motgång. Men innan jag förirrar mig in bland minnen vill jag tillönska dig kära läsare, släkting, kamrat eller kollega en riktigt god fortsättning och ett gott nytt 2005.

2004 ett år att minnas med glädje men också med stor sorg. Året är för alltid förknippat med bortgången av min vän sedan ungdomen, David Blomquist. Efter hans långa kamp så vann slutligen cancern och i början av mars gick David bort. Han är för alltid ihågkommen för sina tokiga upptåg och sin egensinniga humor. Men också för sina målande beskrivningar av osannolika händelser i stort och smått och kanske framför allt för att han alltid fans där och var en god kamrat. Att se någon mening med Davids bortgång är naturligtvis omöjligt men kanske ändå har den för oss blivit en påminnelse om att livet är här och nu och att det inte finns några garantier för framtiden. Årets nyårsbrev blir därför en hyllning till det stora i det lilla och en uppmaning till att njuta av det goda som finns i varje stund!

Vi börjar årets genomgång med familjens yngsta tvåbenta varelse, nämligen Tilda. Hon har nu hunnit bli 11 år och går i femte klass på Tingvallaskolan. Hon vet sannerligen hur man lindar upp far kring lillfingret, och skördar därmed inte sällan framgång i diverse övertalningskampanjer. Detta får hennes två äldre systrar (som inte är riktigt lika slipade i förhandlingstaktik) att då och då utbrista i ett unisont, "bortskämda unge", när Tilda återigen firar triumfer vid familjens förhandlingsbord. Glädjande för far är också att Tilda har anammat informationsteknologins förträfflighet. Hon protesterar nämligen inte alls när far släpar hem ännu en datamaskin, eller när transistorradion i köket byts ut mot ett mediacenter som med ett stort antal kommandon presenterar ett ännu större antal obegripliga funktioner. Inte alls, nej tvärt om suger hon upp funktionaliteten som en svamp och det är numera inte helt ovanligt att far tvingas fråga sin yngsta dotter i viss IT-baserad problemlösning. Ja, se fingerfärdigheten är det inget fel på och hon hanterar numera även sin fiol på ett sätt som har fått traktens hundar och katter att återvända till grannskapet. De gick nämligen tidigare i landsflykt då Tilda för 812:e gången gned sig igenom "Spanien, Spanien där dansar man fandango".

Tilda har också sett till att byta häst, slutligen var vi tvungna att inse att vår älskade Myran var för liten för flickorna. Så numera hanterar Tilda en liten Welsh som lystrar till namnet Flisan. Detta är ett synnerligen kavat kreatur och Tilda har mer än en gång fått bita i gräset då Flisan bestämt sig för att det inte längre är trevligt att ha någon på ryggen. Nåja, vi får väl se vem som vinner den tvekampen!

Så har vi då Agnes, Agnes, Agnes, Agnes, familjens humanist, humorist och ständiga solstråle. Till min egen förnöjelse och till övrig familjemedlemmars förtrytelse kan jag konstatera att hon har ärvt sin fars torra humor. Hon har alltid ett leende över för sin nästa och hanterar de besvärligaste situationer med ett i det närmaste stoiskt lugn. Viss förändring har skett under året då Agnes har börjat i högstadiet och därmed blivit en stor flicka. Hon är dock fortfarande en inbiten hästfantast och lägger ner ohyggligt med tid och energi på sin ögonsten som lystrar till namnet Chimra. En kuse som likt Tildas Flisa är full av energi och inte sällan försöker spela sin ryttare diverse spratt. Ett sådant tokeri resulterade i en för Agnes ganska brysk avsittning som avslutades hos ortopeden. Kort efter omplåstring och gipsning av armen så satt dock Agnes ånyo i sadeln, skam den som ger sig! Då Agnes visar samma kämpatakter och frenesi i det mesta hon företar sig så kan man stilla undra vad det ska bli av en sådan unge. Men engagemang kostar och mer än en gång har tvingats konstatera att Agnes har åtagit sig för mycket. Det bor nämligen en sann tidsoptimist i hennes medvetande och om familjen någon gång får en stund att vila så kommer Agnes genast på ett nytt upptåg. Vi får hoppas att hon med tiden får en mer realistisk tidsuppfattning och lär sig att det faktiskt går att säga nej till uppdrag och aktiviteter.

[Aaah dårå har vi liksom typ bah Ellen kvar dårå. Men gud asså hon ej ju ba helt sjuk bra asså de e ba typ liksom för mycke asså, helt älitt asså !]* Uppmärksam läsare och vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan vad detta är för gallimatias. Jo kära läsare det är en fonetisk avskrift av det talspråk med vilken dagens tonåringar kommunicerar. Jag har dristat mig till en fri översättning av ovanstående vilken står att läsa i slutet av detta dokument. Ellen är dock väldigt duktig även på det svenska språket så någon större språkförbistring råder egentligen ej.

Hon är nu så gott som vuxen (om man får tro henne själv) och det finns inget som kan hejda den ivern med vilken hon bryter ny mark i vuxenvärlden. Trots detta eller kanske just tack vare, så skördar hon ännu viss framgång i såväl häst- som skolsammanhang. På ridklubben kan hon nu mera titulera sig, klubbmästare i dressyr och i skolan är titeln elevrådets ordförande. Inte illa, även om mor och far kanske saknar den gnistan med vilken hon tog sig ann skolarbetet förr om åren. Nåväl hon reder det gott så man ska väl inte klaga.

En och annan "gunstig junker" har också frekventerat huset under året men ingen synes hittills ha varit av det rätta virket, då de ganska snart har funnit för gott att "ta sin Mats ur skolan" och söka framgång på annat håll. Ska sanningen fram så har far inte alltid sörjt detta deras beslut.

Barnens mor har haft ett prövningen år. Då min nya tjänst har tvingat mig till Skåne så har Eva tvingats dra ett stort och tungt lass på hemmaplan. Dock inte större än att även hon har hunnit med en del aktiviteter för egen del. Främst gäller det fostran och träning av vår nye familjemedlem. En tämligen tillgiven fyrbent vän som lystrar till namnet Totte. Han är av rasen Engelsk Springer Spaniel, en sort som sägs lämpa sig ypperligt för fågeljakt. Nu är emellertid tillgången på Morkullor och vaktel tämligen begränsad varför Totte inte är sen med att anfalla och nedkämpa fiender av annan sort. Striderna utkämpas i vilt tumult och efteråt är det endast med viss svårighet man kan känna igen resterna av sina promenadskor eller andra lika delikata persedlar. Ja det är gott gry i den jycken, men Evas insatser på Brukshundsklubben ska nog vänja honom av med den allra mest glupska aptiten, och han har faktiskt redan erhållit ett gott mått av "vardagslydnad".

Som ni förstår har familjen på intet sätt legat på latsidan under året. De har kämpat på och presterat gott trots fars myckna resande och mer eller mindre ständiga frånvaro. Jag hoppas kunna ändra på detta under 2005 och då löna familj och närstående för deras uthållighet och hjälpsamhet.

Slutligen vill vi alla återigen önska er alla ett riktigt gott nytt år och det med följande visdomsord.

Discipulus est prioris posterior dies**

Med vänliga nyårshälsningar

Familjen Klintenberg

Översättningar:

* Så tar då ordningen oss till äldsta dottern Ellen. Hon har i sanning en mängd goda kvalitéer och fina egenskaper som hon använder på ett klokt sätt för att förgylla sin egen och andras tillvaro.

** Var dag, som följer, lär av den, som föregått.

Man har varit på kommunfullmäktige och bevittna di folkvaldas krumsprång, jajamensan! Debattens vågor gick som vanligt höga och man kan inte annat än imponeras av den kvickhet med vilken många av debattörerna snärjer sina motståndare. Detta är underhållning och allvar på en gång, "in real life". Stundom diskuterades stora frågor, stundom diskuterades vad som för den otränade kunde upplevas som mindre viktiga frågor. Dock är det inte sällan som man i debatten kring oväsentligheter kan skönja de mest intressanta ideologiska resonemangen. Låt mig ta följande exempel.

Eva Bergenståhle (S) ställer en "enkel fråga" till BUN:s ordförande Lisa Flinth (fp).Budskapet är "Ska alla med?" Det hela går ut på att frågeställaren är upprörd över det människoförakt som treklövern visar genom att låta skolan skicka ut meddelande till föräldrarna att de bör ordna med skridskor till sina barn så att de kan deltaga i den kostnadsfria skridskoåkningen som äger rum på skoltid.

Nu undrar du kanske var själva mänskoföraktet sitter? Jo, enligt frågeställaren pekar treklövern genom detta agerande finger åt barn från mindre bemedlade familjer, de som inte har råd att förse sina barn med skridskor.

Att skolan erbjuder låneskridskor till dem som inte har egna och att de till och med erbjuder alternativ aktivitet till de barn som inte kan eller vill vara med på skridskoåkningen är detaljer som inte berör fru Bergenstråhle.

Debatten blir tidvis riktigt underhållande. På frågan om hur treklövern kan tillåta denna krassa människosyn svarar Lisa att hon tycker att det är bra att barnen har möjlighet att gratis åka skridskor på skoltid. Det är väl inte märkvärdigare än att barnet har gymnastikskor på gymnastiklektionerna och badbyxor på simundervisningen?

- Att blanda samman badbyxor och skridskor är absurt genmälde Eva omedelbart, nu med blossande röda kinder.

Här måste man, om än motvilligt ge socialdemokratin rätt. Att blanda samman badbyxor och skridskor är absurt, det vet alla som äntrat en simhall iförd endast skridskor!

- Skridskor kostar minsann flera hundra och en baddräkt kan man få för en femtiolapp deklarerade fru Bergenstråhle frankt.

Denna utsago fick underteckna att av förvåning höja en smula på ögonbrynet. Min mellandotter Agnes tillkännagav nämligen helt nyligen att hon var i behov av finansiellt stöd för inköp av en bikini. Man vill ju inte verka småsnål när ens telningar ber snällt så jag överräckte en hel hundrakronorssedel till min dotter, klappade henne på huvudet och sa:

- Här har du en peng min lilla vän. Köp dig en fin bikini, och du... behåll det som blir över så kan du fika med dina kompisar.

- Paaaapa, en hundring!? En bikini kostar minst 500 spänn!

Därefter följde långa utläggningar över hur så lite tyg kunde kosta så mycket och naturligtvis föll jag till sist för det bombardemang av goda argument som jag exponerades för och stal så mitt slitna läder på ytterligare fyra hundringar som överräcktes till dottern under förmaningar om att vara rädd om pengarna.

Nåväl tillbaka till skridskorna i fullmäktige, vari mynnade debatten ut? Ja, inte vet jag men efter att de övriga ledamöterna under en längre tid signalerat "time out" genom att ömsom titta i taket och ömsom titta på klockan, fann kombattanterna för gott att tillfälligt upphöra med vapenskramlet och upplåta debattarenan åt andra och kanske för kommuninvånarna viktigare frågor.

Dock blir man lite nyfiken på hur Eva Bergenstråhle hade tänkt lösa problemet?

- Förbjuda skridskoåkning på skoltid?

- Förbjuda eleverna att ha egna skridskor?

- Tvinga alla att bära kommunala skridskor?

- Köpa likadana skridskor åt alla?

Nåja under tiden som Eva Bergenstråhle och socialdemokraterna funderar på denna ideologiska kärnkraftsfråga önskar jag alla skolbarnen lycka till på skridskoisen, antingen de nu har egna eller lånade utensilier!

I långliga tider har rikets säkerhet vilat i trygga händer. Ett större antal käcka artillerister, däribland undertecknad, har sedan 80-talet hållit den dolske ryssen stången medelst rikliga mängder av kanoner och krut. Di tunga pjäserna har baxats runt i vårt vackra land och snart sagt varje skjutfällt i södra och mellersta Sverige har vi pepprat med lösplugg och granater i form av betongklumpar. Helt klart kämpade vi med framgång och vi måtte ha satt skräck i lede Fi med våra övningar eftersom han fann för gott att låta Sverige och svenskarna vara ifred.

Så hände det sig en morgon härförleden att det återigen kom ett brunt kuvert från konungen märkt "Militärpost". Med eftertanke vägde jag kuvertet i handen och spekulerade att kort tag vad det kunde innehålla för budskap. Var det ny övning? Efterfrågades mina specialistkunskaper i sprängteknik? Vad för typ av uppdrag var det som väntade? Med beslutsamhet slet jag upp kuvertet och läste med stigande förvåning innehållet, där stod:

- Försvarsmakten tackar för dina insatser i försvaret och meddelar härmed att du inte längre är krigsplacerad.

Därefter följde en del formuleringar där man i svepande och urskuldande ordalag framhärdade med att livet inte behöver vara slut bara för att man blivit pensionerad från försvaret. Här framhölls hemvärnet och civilförsvaret som tänkbara alternativ. Allt sedan dess har det inom mig molat en oro för rikets säkerhet. Klarar verkligen dagens ungdom av den svåra uppgiften nu när det "tunga artilleriet" är pensionerat?

Nåja nu verkar det som att ordningen håller på att återställas. Äldsta dottern Ellen har varit och mönstrat och idag fått besked om att hon är antagen som dragon vid livgardet och den beridna högvakten. Bra jobbat Ellen! Far lovar att ansluta sig till första ledet av fotograferande japaner och flaggviftande royalister. Äntligen kan man sova lugnt om natten igen!

Förresten, är det någon som vet vad "det där är min dotter" heter på japanska?

Klicka här för att se dragonernas ståtliga entre på slottet.

I dagens Landskronaposten kan man läsa nedanstående frågeställning. Lite härlig "Landskronapesimism" piggar alltid upp i höstmörkret. Mer än var annan tycker att det bästa vore att riva stan, skjuta befolkningen och skyffla igen klabbet! Kommunen, region Skåne och staten satsar flera hundra miljoner på vår stads utveckling men Landskronaborna tycker att det är meningslöst. Ingen falsk optimism här inte!

Hörde på P1 här om dagen att alla kurvor pekar uppåt för Landskrona! Sicket snack! Vi vet ju att allt är skit och att det är åt helvete med hela samhället!. Vaför anstränga sig? Varje dag är ju ändå bara en bit av resan mot döden!

Av min gode vän och skånske kamrat Thomas fick jag idag nedanstående text. Stämmer rätt bra faktisk...

Skåningen är inte som andra.

Framförallt är han vacker.

Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller mdelpadingens kutryggiga dolskhet.

Nej skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

Ändå - allra vackrast är han inuti.

Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.

Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.

Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de. Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen både lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar som alla varit på karelska näset ett tag, där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd.

Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta.

Alltså väcktes den sovande. Hur var det på karelska näset, den gången? undrade vännerna.

Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa han:

- Jo, där va hitt.

Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.

Sådan är skåningen.

Han bävar inte för att vara med där det är hitt.

Till sist...
Heja Skåne, keep up the good work!